Al Alnus glutinosa

Klibbal

Beskrivning : Barken är gråaktig, grov och sprucken i längs- och tvärsprickor.
Vinterknopparna sitter strödda och är skaftade, med bara två eller tre knoppfjäll.
Årsskotten är kala och har hartskörtlar.

Bladen är mörkgröna i spetsen urnupna, unga blad är starkt klibbiga,
bladen gulnar inte om hösten utan faller av gröna.

Klibbal blommar på bar kvist redan i slutet på mars.
Hanblommorna sitter i långa hängen, medan
honblommorna sitter i axlika korta hängen vilka efter fruktmognaden utvecklas
till så kallade alkottar. Blomställningar och ‘kottar’ är skaftade.

Gråal (A. incana) skiljs från klibbal på sina spetsiga blad och sin släta bark.
honhängen och ‘kottar’ är oskaftade.
Hybrider mellan klibbal och gråal förekommer.

Alen kan bli 25 meter hög och få en stamomkrets på fyra meter.
Den blir knappast mer än 120 år.
Arten växer oftast i kanten av sjöar och vattendrag.
Klibbal dominerar i så kallade alkärr, som är en artrik naturmiljö.
Genom symbios (samlevnad) med kvävefixerande strålsvampar, som bildar
knölformiga utväxter på alens rötter, så kan alen tillgodogöra sig luftens kväve.
De förbättrar därmed jordmånen på sina växtplatser.

Klibbalens ved är mjuk och har använts till bland annat träskobottnar och möbler.
Frilagd ved blir röd om utsatt för luft.
Virket är mycket användt till pålar då det är motståndskraftigt mot röta.
Träkol av al lämpligt grillkol.
Klibbalen verkar kräva rinnande yt- eller grundvatten och dess frön sprids
också med vatten. Den tål havsvattnets sälta väl.
Alticka, en rötsvamp på döende alstamar.
.
Artnamnet glutinosa betyder klibbig och syftar på de klibbiga unga bladen.
Namnet al är känt sedan medeltiden, den omnämns till exempel i Kristoffers
landslag från 1442.

Av Carl von Linné
”Träarten har fina egna egenskaper: hon är lös, bräckelig och glatt, men
undergår likwäl ganska sent förrutnelse; hvadan hon, til grundpelare under hus,
anwänd blifwer, äfwen då man behöfwer sätta någon byggnad på watnet.
Invånarna i Venedig hafwa häraf icke fruktat sätta största delen av staden
på Ahle-stolpar, til förtigande af den ganska stora bryggan, på deras
språk de Rialto kallad, som äfwen måste tacka Ahlen för godt och långsamt bistånd.”
BILD